63677.jpg

Kolumn: Hur röstar du med dina pengar?

26.04.2018 kl. 15:00
Vår är lika med klädkris för många. Snabba och billiga lösningar finns i närmaste snabbmode-kedja, men är det värt det? Ekonomirådgivare Mia-Maja Wägar lyfter fram de billiga plaggens mörka baksida.

Under de senaste åren har jag fäst allt mer uppmärksamhet vid hur jag använder mina pengar. Jag planerar mina köp, tar tid för att fundera och tänker på vad priset blir per användningsgång. Jag vill tänka långsiktigt i stället för att handla utgående från tillfälliga habegär. Men det kommer stunder då det här är lättare sagt än gjort. Själv upplever jag våren speciellt utmanande. Samtidigt som solen tittar fram och termometern börjar visa varmare grader, grips jag av en klädkris. Senast förra veckan stod jag inför min garderob och konstaterade det klassiska: Jag har ingenting att ha på mig och att alla andra har en mycket personligare och mer inspirerande stil. Så vad gjorde jag? Hittade mig själv febrilt surfandes på nätet på diverse snabbmode-kedjors hemsidor för att hitta något att snabbt spendera mina pengar på.

Vår hektiska vardag har gjort att vi kräver att bli serverade snabba lösningar. Dessutom får reklamerna och sociala medier oss att tro att vi ständigt måste förnya oss och vara uppdaterade med de senaste trenderna. Klädindustrin förstod konsumenternas begär på 90-talet, och började producera kläder med snabb omsättning till billigt pris för att kunna möta efterfrågan. Ordet snabbmode myntades. I dagens läge märks detta i form av nya snabbmode-kedjor som tar sig in på marknaden och i att antalet plagg i våra garderober konstant ökar. Samtidigt ökar produktionen av kläder och textilier. Tyvärr blir detta också synligt på soptipparna, där hälften av våra kläder slutligen hamnar, eftersom de antigen gått ur mode eller slitits sönder på grund av bristande kvalitet. Summa summarum: vi lever i en slit och släng-kultur.

Men vad händer bakom kulisserna? Vems förtjänst är det att vi västerlänningar får ta del av de nyaste trenderna för en struntsumma?

För att klädjättarna skall kunna pressa ner priserna och möta marknadens efterfrågan, måste produktionskostnaderna minimeras. Produktionen har flyttats till länder som Bangladesh och Indien, där underleverantörerna erbjuder billig arbetskraft. Men det billiga priset som klädföretagen och konsumenten betalar har en dyster baksida. I nyheterna läser vi om barnarbetskraft, omänskliga arbetsförhållanden och arbetstider samt löner som det knappt går att leva på. Allt detta för att du och jag skall kunna byta stil enligt de nyaste trenderna och ha ett utbud i butikerna som byts ut veckovis. I slutändan är det inte vi konsumenter som betalar för att kläderna produceras och transporteras världen över, utan arbetaren. Och i värsta fall gör hen det med sitt liv.

Så vem är det som bär det slutliga ansvaret? Är det underleverantören eller de västerländska klädjättarna? Visserligen bär de ett ansvar för alla hemskheter som sker, men det finns någon som bär det slutliga ansvaret: vi konsumenter.

Efterfrågan föder utbud - så länge som det finns någon som köper kläder från snabbmode-kedjorna, så länge kommer produktionen i de omänskliga förhållandena att fortsätta. Därför är det viktigt att vi alla funderar på ansvaret vi har som konsumenter. Pengarna ger oss en möjlighet att påverka utbudet på marknaden, och den möjligheten måste vi som konsumenter använda. Vi röstar med våra pengar, och när tillräckligt många kräver att få information om processerna bakom klädproduktionen och funderar på vilka konsekvenser vår konsumtion har, kan vi påverka klädindustrin. Klädrevolutionsveckan är en ypperlig tidpunkt att börja fundera på hur just du röstar med dina pengar. Så ställ dig frågan #whomademyclothes innan du drar fram betalkortet. Både din och min röst räknas i detta val.


För den som undrar hur det gick med min klädkris: Efter en stunds nätbutikssurfande hittade jag en potentiell tröja som jag beslöt mig för att gå och prova i en fysisk butik. Jag kom så långt att jag köpte tröjan, men väl hemma slog ångesten till. Ångesten som jag kände över den nya tröjan var djupare än den ångest jag kände över min klädkris. Slutresultatet var att jag nästa dag returnerade tröjan. Med dessa reflektioner i ryggsäcken hoppas jag på att jag har verktygen till att bekämpa habegäret om eller när den slår till nästa vår.

Mia-Maja Wägar